Tills solen försvann bakom klinten

Längst ut på Mandehoved.

Det började tidigt. Tanken var att vara framme på Stevns kring 9 tiden - jag, Henrik och Anders. Där skulle vi möta upp Ole och Jan för en heldag på kusten. Vi kom fram tidigare än beräknat så redan vid 09 tiden var jag på väg ut till Mandehoved. En lång och svettig promenad över stundtals glatta stenar och nedfallna klippblock. Väl framme lyfte en gråhäger, som stod på en sten längre ut, och lämnade mig i sällskap med några korpar som förde ett helsikes oväsen från några halvt nedfallna träd bakom mig.
Jag såg den första följaren efter bara några kast. Den var inte särskilt stor men det var fisk åtminstone. Korparna flög slutligen iväg och en härlig tystnad bredde ut sig över vattnet. Där stod jag i min ensamhet när den andra följaren visade sig. Frustrerad över fisken som inte högg tittade jag mot norr och såg i fjärran mina fiskebröder ansamla sig. Det var dags att gå tillbaka - den långa vägen tillbaka.

Vi körde till nya fiskeplatser då de andra varken sett eller känt något. Solen började stundtals visa sig även om den naturligtvis valde att försvinna i samband med att grillen kom fram. Korvar av olika slag slank stunden senare ner tillsammans med dansk pilsner, vad annars. Det snackades om allt - från chili till surströmming vilket skakade fram ett och annat skratt.

Med mätta och belåtna magar begav vi oss än en gång mot vattnet. Vinden hade nu tilltagit en del och skapade rätt så optimala förhållanden. Åtminstone såg det otroligt hett ut jämfört med tidigare. Det dröjde inte heller särskilt länge förrän Henrik fick krokat dagens första fisk.

De danska musketörerna -  Anders, Ole och Jan försvann allt längre bort i sin jakt efter det danska silvret. Jag och Henrik tog  i stället det lilla lugna och alternerade fisket med allt längre pauser, något som behövdes då en tilltagande ryggsmärta började göra sig gällande. Till slut så högg det även för mig då en öring på dryga 2 kilo förbarmade sig över mig och visade prov på dansk silverdynamit. Det var bra kräm i fisken, så pass att den frigjorde sig från kroken strax innan jag skulle landa den. Det gjorde så inget, den korta men uppiggande fighten fick mig för stunden att glömma ryggsmärtan.

Anders och Ole i jakten på silvret

Tiden började dock så småningom att rinna iväg. Molnen skingrades och solen dök fram ungefär samtidigt som den började dala ner mot kalkstensklipporna. En aning sent för att man skulle få känna på några värmande solstrålar men dock tillräckligt för att åtminstone färga horisonten i vackert varma färger. Sakteliga och i ändlös stillhet försvann solen, stilla och stolt bakom klinten. Anders gav det tills de sista solstrålarna försvann i tomma intet och mörkret smög sig på över landskapet. Vi andra och våra ömma ryggar hade redan givit upp. Det gick inte mer. Det var över, åtminstone för denna dagen. Men det kommer en ny dag som tur är och förhoppningsvis snart. Mycket snart..

Tack Ole, Jan, Henrik och Anders för en god dag på kusten!!