Tuesday 13 February 2018

På tur i Stevns

Jag är tillbaka på danska Stevns. En plats som välkomnar en med sitt magiska vatten och sina respektingivande kalkstensvita klippor som på sina ställen mer än utmanar tyngdlagen. Lika inbjudande som vacker, som alltid.

Vi går nedför slänten, Erik och jag, och väl nere blir vi även välkomnade av en närgången och ständigt skuttande rödhake. Lustig och vacker liten fågel som nyfiket håller sig i min närhet medan jag riggar spöt. Jag försöker mig på något foto men lyckas bara få halvskarpa bilder på grund av det svaga ljuset och den lilla krabatens ständiga rörelser.

Livlig liten filur
Min tanke från början var att fiska mig söderut mot Mandehoved men upptäcker att folk redan tagit platsen i besittning, så vi bedriver vårt fiske i nordlig riktning istället. Något som egentligen inte gör något då vartenda meter på den här platsen är fiskbart vatten.

En svag bris från syd krusar vattenytan, en vind som som med tidens gång succesivt ökar och därmed ser till att få lite mer fart på vattnet. Över oss kan jag stundtals se, vad jag tror är, en falk som flyger halvcirklar ut över vattnet för att återigen försvinna bakom klipporna. I övrigt är det ganska tomt på fågelliv idag och därmed mest tyst över kuststräckan. En tystnad som ibland bryts av de ras av kalksten som rullar ner för sidorna och hamnar i vattnet. Det är är förvisso mestadels småsten men som alltid när man befinner sig på Stevns skall man iaktta stor försiktighet då större ras är vanligt förekommande och direkt livsfarliga, i synnerhet nu efter en natts frost och efterföljande töväder.
Vi fiskar idogt av långa sträckor varvat med välbehövliga pauser bestående av väldoftande te och överdrivna fiskehistorier. Precis som det skall vara, vad annars. Då och då slinker även en sandwich ner.

Vi fiskar så småningom oss tillbaka och jag lyckas vid ett av de många kasten lura en blank filur kring 45-50cm att hugga min nya OLR kutling. En kämpe som jag kort därefter krokar av ungefär samtidigt som solen så smått börjar att bryta fram ur molnen. Det värmer gott i de frostbitna kinderna men tyvärr aningen sent då det börjar bli dags att bege oss upp för den långa stigen tillbaks till bilen. Från höjden blickar jag ut en sista gång över detta öringsparadis. Snart är jag tillbaka, var så säker..


No comments:

Post a Comment