Sunday, 11 June 2017

En kvällstur innan solkusten kallar

Jag gick länge igår och velade om jag skulle ut eller inte. Solen hade nämligen visat sin närvaro under hela dagen så det kändes inte särskilt hett. Nä, vid den här årstiden vill jag hellre ha en kallfront som drar in mörka, fuktmättade moln över kustbandet. Detta för att jag skall tro på det men nu var det som det var, och dessutom så kände jag för ett par timmars avkoppling på kusten efter en rätt så hektisk vecka på jobb. Jag drog ut med andra ord. Ut i den sena aftonssolen och den svalkande sydvästbrisen för att om möjligen locka en och annan öring till hugg. Det visade sig dock vara en alltför för svår uppgift, trots idogt kastande i nästan alla väderriktningar och tillika några platsbyten.
Det enda jag såg av fisk var några tobisar som hoppade för glatta livet. Om det var öring dem försökte undkomma får jag aldrig veta men att dem flydde från något var utom all tvivel. Det var i alla fall inte några jägare som var intresserade av det jag hade att erbjuda, tyvärr. Visst, lite smånafs hade jag känt under kvällens lopp men det var det typiska näbbgäddnafsandet som man helst vill undvika. Dem högg åtminstone inte och det om något var skönt.
Skön blev också kvällen, en kväll som dessutom fulländades när en orangefärgad fullmåne steg upp i sydöst ungefär samtidigt som solen försvann bakom mig och mörkret började tillta. Med mörkret dog också det fågelkvitter som hållit mig sällskap för att övertas av sporadiska ko-koo från en gök. Det blev dock allt sparsammare med lätet från göken och till slut gav den också upp och med det även jag. Nu byter jag sydkusten mot solkusten i Spanien..men bara tillfälligt...snart är jag där igen, på sydkusten vill säga..


Tuesday, 6 June 2017

Hoppande öringar i skymningen

Det var förvånansvärt tyst när jag steg ur bilen. Det var nämligen helt tomt på liv - inga fiskmåsar, änder eller svanar syntes till. Till och med skarven lyste med sin frånvaro. Inte för att jag hade väntat mig en välkomstparad nu när jag, efter ett långt uppehåll, äntligen befann mig igen på kusten, men lite fågelliv hade man väl ändå förväntat sig. Doften var där åtminstone, den omisskännliga fräna doften av rutten tång. Den kommer man liksom inte ifrån, så det blev det som välkomnade mig istället, det och tångflugorna såklart.
Det var i alla fall skönt att återigen stå i vattnet, även om det nu visade sig vara lika dött under som ovanför ytan. Inte ens horngäddan syntes till, så efter cirka 1 timmes nötande tyckte jag det var dags att byta plats.


Solen hade börjat sjunka i öst och skuggorna började bli allt längre när jag kom fram till andra revet. Där väntade mig det fågelliv jag saknat på första platsen. Det var bl.a fiskmåsar som stod längs strandkanten och nyfiket iakttog mig samtidigt som jag satte samman spöet. En bit ut simmade två gravänder med en stor kull ungar, medan det längre ut satt flera gräsänder på några stenar och njöt av dagens sista solstrålar. Jag gick ut med förhoppningen att det även fanns lite liv under ytan. Det var det, både i form av näbbgäddor och öringar. Nu blev det så att det var endast näbbgäddorna som behagade att hugga, tyvärr. Öringarna retades däremot med att visa sin närvaro genom galanta hopp. Frustrerande, men fisken fanns ju där så jag nötte på till en bra bit efter solnedgången. Jag fick dock till slut ge mig, för även om fisken var där var det uppenbarligen omöjligt att få dem att hugga. Uppgiven gick jag så upp och lämnade den allt klarare månen bakom mig, den och den ensamma segelbåt som i horisonten seglade förbi. Kanske hinner jag komma ut igen innan vi åker iväg till Spanien nästa vecka. Jag hoppas det i alla fall..

Wednesday, 17 May 2017

Ett inferno av näbbgäddor

Blommande rapsfält täcker Söderslätt 
Våren är nu verkligen kommen, och då menar jag även den där riktiga värmen som har väntat på sig.
Det är en fullkomlig explosion av liv, doft och färger.
I trädgården blommar körsbärs- och plommonträden, snart följer äppel- respektive päronträdet. Det doftar nåt gudomligt från de blommande träden och från de intilliggande rapsfälten. Allehanda flygfä surrar runt i luften medan andra fullkomligt frossar i det överflöd av nektar som nu finns att finna precis vartsomhelst.

Frossar gör även jag, i både kropp och själ för våren är en härlig tid och jag försöker ta vara på den så mycket som möjligt.
Idag var det dags för en ny sväng längs kusten, denna gång med kajaken och jag kan väl meddetsamma säga att det var gott om fisk, dock inte av den önskade varianten. Det rörde sig självklart om de långsmala, silvergröna slangarna som i princip varje kast insisterade på att ta min lilla OLR Slim, vad annars. Några stycken är kul men när jag väl kom upp i 15-20 stycken tyckte jag det var dags för strandhugg. Det blev ett till väldigt långt strandhugg, det var inte så det hastade direkt om att paddla ut igen till det inferno av näbbgäddor.



Nä, jag njöt först av en rejäl portion Soldatens ärtsoppa för att sedan gå upp till strandängen och det intilliggande rapsfältet, mest för att se om jag kunde finna något för lite makrofotografering. Det blev till en del insekter som för övrigt fullkomligt drunknade av pollen, men även blommor och då jag också hade med mig zoomen, fick jag även bild på en ganska orädd hämpling som bjöd på härlig fågelsång.



Orädd och vackert sjungande hämpling
Efter sisådär 30-45 minuter återvände jag till kajaken och paddlade tillbaks till bilen. Jag kände helt enkelt inte för att fortsätta fisket, jag hade liksom redan fått min beskärda del av näbbgädda, fler ville jag inte ha. Nä, jag får nu hädanefter förlägga mitt fiskeri antingen tidig morgon eller kväll...och då jag känner mig väl blir det hellre kväll än morgon..sjusovare som man är..







Thursday, 11 May 2017

En 4+ för att stilla abstinensen

Det är nästan 2 veckor sen jag var ute. Det har varit två rätt så jobbiga veckor, fiskemässigt sett. Har jag inte jobbat så har fiskedagen blåst bort, så man har ju verkligen lidit av fiskeabstinensbesvär. Igår kunde jag så äntligen få komma ut under några timmar. Vädret var allt annat än toppen, gråa och fuktmättade moln täckte nämligen himmelen och det blåste sydost. Inte mig emot egentligen då det gråtrista vädret borde åtminstone hålla tillbaka näbbgäddorna - något som också hände. Visst, man kände då och då de långsmala rackarna nyfiket undersöka wobblern men de högg åtminstone inte. Nä, vad som däremot högg och dessutom som första fisk var en bamsing till öring. En fisk som tog wobblern bara några meter ifrån mig och som for direkt iväg på en ursinnig rusning på 60-70 meter. Ja, jädrans vad fisken drog lina - något som fick wow känslan att omgående infinna sig och benen att skaka en aning. Efter att ha tjurat ett tag drog den ut igen, hoppade och landade med ett rejält duns i vattnet.

Gårdagens sista tjockis
Yep, det var ett duns och inte ett fjuttigt plask den åstadkom. Fisken var stor med andra ord, och det tog väl sisådär 10 minuter innan fisken gav sig och jag kunde håva en blänkare på 70 cm och 4130 gram. Förbannat härligt var bara ordet, speciellt då man efter ett långt uppehåll får på en sådan som första fisk. Det blev inte fler fiskar på den platsen, mest på grund av att den östliga vinden tilltog rejält och började dra med sig en massa gojs i vattnet. Tanken var väl egentligen att packa samman men då det såg bra ut vid hemmarevet bestämde jag mig för ytterligare några kast. Jag får väl säga att det också gick bra då två rejäla tjockisar kring måttet behagade att fullända gårdagen...och jo förresten, jag var också ute idag med Anders.
Det är dock en dag jag inte komma att lägga på fiskeminnet då fisken antingen var som bortblåst eller var helt ointresserade av att hugga. Jag blev dessutom av med min håv (igen!!!) samt kastade bort en OLR. Visst, det var självklart en trevlig heldag på kusten tillsammans med Anders men vad avser själva fisket så lägger jag den upplevelsen i de bortglömda fiskedagarnas dagbok..


Friday, 28 April 2017

En förbryllande dag

Ännu en dag träffar jag på sädesärlan på stranden. Kanske är det samma fågel som sist, kanske inte. Den skuttar livligt över sanden och den liggande tången men då och då stannar den till för att liksom posera för mig. Jag plåtar och går vidare, förbi Anders och Kasper som redan står en bit ut på revet. Jag fiskar av en lång sträcka österut men det enda jag lyckas med är några korta sekunders fight med en liten blänkare, innan den släpper. Det är fullständigt magiska förhållanden, men de svartprickiga rackarna verkar inte vara på plats. Förbryllande är bara ordet men så är det inte första gången denna fisk ger oss huvudbry. Kasper lyckas förvisso lura en 2 kilos blänkare men det är ett magert resultat med tanke på förhållandena.
Lunchpausen blir lång i den sköna aprilsolen. Den värmer och bränner gott i ansiktet, även om den efterföljande solbrännan med solbrillor och mössan på inte är den vackraste. Vi är dock inte ute på kusten för att få en vacker solbränna, nä det är silver vi är ute efter men fisken gäckar oss idag. Vi byter plats, en gång och så ytterligare en gång till. Strax innan vi ger upp lyckas jag kroka en fisk under måttet men fiskedagen är liksom redan över, game over!! En märklig och förbryllande dag..väldigt förbryllande..men ack så skön...

Thursday, 27 April 2017

Sol, hagel, öringar och så..horngädda



Ännu en dag vaknade man upp till strålande solsken och ännu en dag var siktet inställt på sydkusten, vart annars? Jag hade tjuvstartat fisket innan Anders dök upp, och vi kom överens om att köra till ett annat rev. Jag hade förvisso hunnit få en fin blänkare över måttet och haft lite småkontakter, men det var lite för grumligt för att det skulle kännas optimalt. Det kan ju tyckas märkligt med tanke på jag hade fått fisk, men vi fick i alla fall inte ångra något för förhållandena på fiskeplatsen vi körde till var fullständigt magiska. Vattnet hade en härlig smaragdfärgad kulör och den sydvästliga vinden skapade god rörelse. Förhållandena var verkligen sådana att det borde ge fisk och det gjorde det också. Ja jädrans, vad det var fisk över revet. Redan efter några kast hade jag krokat några fiskar, tappat några och landat några.
Det kokade verkligen av fisk under den första halvtimmen, innan det började dö ut så smått och det blev sparsammare med huggen. Vädret skiftade lika mycket som fisket gjorde, ena stunden var det strålande solsken medan det stunden efter föll hagel över oss. Fisket varierades också för min del med lite vila och strandpromenad medan Anders, som haft lite motigare än jag, kämpade på ute på revet. Lite motigare blev det dock också för mig efter den långa pausvilan. Jag lyckades förvisso kroka 2 fina fiskar, men det var fiskar som gick segrande ur striden på grund av min fluorocarbontafs inte höll måttet. Första gången gick knuten vid kroken och jag blev av med både fisk och OLR, medan andra gången gick tafsen mitt av!!.
Kanske var det en dålig knut och sedan ren slump/olycka att tafsen gick mitt av, men jag tog det säkra före det osäkra och kasserade den rullen med fluorocarbon. Surt var det i alla fall, inte minst för att jag blev av med en OLR wobbler. Dagen avslutades på samma plats där jag hade startat dagen på och med precis samma typ av väder, det vill säga strålande solsken. Jag var dock inte lika pigg längre efter 10 timmars fiske, nä jag var rätt så sliten och så pass att jag lämnade Anders ensam kvar på revet - som en lonesome cowboy i kvällssolen..en Lucky Luke i solnedgången på revet... Jo förresten, jag fick också årets första horngädda..dem är här nu och snart i större antal men det visste man skulle hända, förr eller senare..det gör det ju varje år...

Tuesday, 25 April 2017

80 cm respekt!!

Efter gårdagens oväder vaknade man idag upp till strålande solsken och måttliga västliga vindar. Det var idel fågelsång i trädgården och medan jag packade bilen var humlorna redan igång i sitt sökande efter nektar. Väderprognosen var och kändes säker. Vad som dock kändes osäkert var huruvida det var fiskbart någonstans längs sydkusten. Det såg också väldigt mörkt ut på flera av de ställen jag körde förbi, men jag hoppades på det där revet som många gånger förr visat prov på att klarna upp snabbt. Jag hade inte fel - det såg fiskbart ut och det blev dessutom bättre allt efterhand som tiden gick. Efter en minst sagt trög dag igår på Österlen fick jag så revansch idag. I det svagt färgade vattnet var det inga som helst tvivel hos de fiskar som idag kände för att sluka min OLR Tobis. De högg stenhårt, knyckte vansinnigt med huvudena, hoppade nåt makalöst och drog gladeligen ut lina. Det var dessutom bra storlek på de 5 öringar jag fick idag, inte en enda under måttet.

Dagens bjässe!
Den enda fisk som inte hoppade var också den största, med råge. Det var en rejäl pjäs på sisådär 80 cm och därmed årets största fisk med god marginal. Det var en urstark fisk som gjorde ett par vansinniga rusningar innan jag återigen kunde konstatera, att hur blank den än var så saknade den hull på kroppen. Jag har nu tappat räkningen på hur många stora blankbesor jag fått i år. Det är tydligen det som gäller för mig i år. Dagens fisk vägde lätt en bra bit över 4 kg och bara Gud vet vad den hade vägt i toppkondition. Vad jag vet är att det hade varit nytt personbästa för mig.
Jag stod i några sekunder och beundrade denna magnifika skapelse. För trots att den inte var i sin bästa form var den ändå sannerligen värd all beundran. En riktig kämpe som varit med i några år och därmed fört sina gener vidare ett antal gånger. En fisk som undvikit att bli prederad av andra rovfiskar som smolt, undgått både skarv och säl samt kommit undan nätfiskarna. Kanske hade den huggit förr på drag eller fluga, kanske inte. Det ingav i alla fall respekt och med all respekt lossade jag på kroken och såg den försvinna tillbaks i djupet. Det lär dröja innan jag får en fisk i samma storlek men vi öringsfiskare är ett envist släkte, och nog skall jag väl någon dag få på en 80cm fullmatad variant...förhoppningsvis..